I love you, wish you got the flue
I morse var allt bra. Det var okej, och jag log faktiskt helt för mig själv. Fått gå till frisören och klippt mig. Underbar morgon med strålande väder!
Och nu sitter jag här tankspridd och med ont i magen. Nyår skulle bli bra och det kommer bli bra. Men har akstat om planer i sista stund och undrar om allt kommer bli som man tänkte sig.
"Det blir som det blir när det inte blev som det skulle"
Ett nytt talesätt jag lärt mig. Blir nog mitt motto snart, så mycket som jag använder det.
Eventuell nyårsklänning......?
Nyårslöften
Ja... Man borde ju blogga. Så mitt i natten är väl inte fel? Så vad borde jag blogga om denna gång?
Inte f*n vet jag. Satt och skrev en lista för ett par timmar sedan. En nyårslöfte-lista.
De vanligaste punkterna på en sådan lista är väl saker som "sluta röka", "komma över honom" eller varför inte "sluta äta godis"?
Min lista är faktiskt inte så olik. Men jag tänkte att jag börjar i de små stegen istället för att börja på det stora. Min lista har i alla fall innebörden till att jag ska må bra igen. Det var längesedan jag kände mig bra. Alltså på riktigt.
- Så jag ska börja bädda min säng (det är vetenskapligt bevisat att man mår bättre med ordning och reda runt om sig).
- Jag ska börja sjunga i duschen (varför slutade jag?... och ja, jag plågar gärna en själ till med min underbara sångröst)
Mer kommer jag inte avslöja men det var ett exempel på hur det såg ut. Inga stora löften (de kan jag aldrig håll i vilket fall). Bara de små påminnelserna om vad som kan få mig att le inombords igen.
Kostym är tråkit, som ett gömställe
Idag på tåget under min hemresa från jobbet såg jag en kille sitta snett bakom mig på motsatta sida ...(jobbig mening?) I alla fall. Det var bara en tanke vad som slog mig, vad han hade på sig. För det är väl det första vi tänker, omedvetet som medvetet, vad en människa har på sig. Jag måste höja mitt glas till denna okända, manliga främling. Låt mig berätta vad han hade på sig:
- Stövlar i skinn
- Svarta läderbyxor med skitsnygg design
- Och framför allt: Kort, svart kavaj med pälskrage. Liksom sånna som svartvita på kunga-kläder. Bara helsvart.
- Vadå homosexuell?
Det där sista var ett skämt. Hoppas verkligen ni förstod det. Jag skulle aldrig se ner på någon på grund av sexualitet.
Jag har aldrig träffat denna människa tidigare, ändå avgudar jag honom. Och jag vet inte ens hans namn. Jag är inte en hejare på mode, men bara vissa passar så bra i sådan stil som hans. Stor tumme upp!
Detta är vad jag tänker och sedan ser min spegelbild i fönstret då det är helt mörkt utanför tåget. Där sitter jag i mina svarta jeans, blå skjorta och svart kavaj. Jag har hela tiden skritit att jag har ett jobb där jag får gå med kostym till. Men varför? Kostymer visar kanske attityd, IQ, självsäkerhet och framgång. Men alla människor vill synas till det. Jag var bara ett grässtrå på grannens gräsmatta medan han var maskrosen. Han stack ut. Vissa skulle kalla honom knäpp i ogräs. Men jag har alltid sett maskroser som en blomma. En mycket vacker blomma.
....Ja jag är naken på bilden o.O... kanske
Jag High-Five:a min chef idag
Rubriken talar om hur mycket jag upptäckt att jag trivs på jobbet. Jag är helt slut och tror jag kommer somna när som helst. Så jag håller mig kortfattad och lägger ut någon härlig bild. Idag regnade det inte när jag sålde. Borde inte påverka mig egentligen. Kläder efter väder. Men jag tror det ändå låg undermedvetet, för jag var mycket piggare idag. Fick till och med en kund och tjänade lite cash. Otroligt längesen det hände så var glad hela eftermiddagen. När man senare kommer till kontoret möter man upp chefen och säger att man lyckats sälja.
"Fwan va' brwa!" säger han i världens skratt och ger mig en high-five.
Dock visade det sig sedan att det blev lite extra arbete så dagen slutade senare än planerat, därav min trötthet, trots att jag var pigg å glad.
Dags för sängen!
Natti folket! :)
Jag behöver ett Lycko-piller
eller två
eller tre
Varför inte en överdos?
Förlåt, lät jag deprimerad? Jag har hållit modet uppe. Undvikit alla situationer då jag kunnat visa mitt rätta jag. Tack och lov börjar jag komma in i en rutin igen. Inte bara körkort är införskaffat, utan nu även ett heltidsjobb. Detta är i Göteborg, 8-17:00, kanske senare då det måste göras pappersarbete. Jag bor en bit bort. Pendlar på en timme dit och tillbaka (plus mellantiden på väntan av byte och stadsbussar). Först dit och sedan tillbaka.
04:15: Klockan ringer.
04:30: Går upp (förhoppningsvis).
05:50: Stadsbuss
06:10: Tåg till GBG
07:36: Framme på jobbet med tjugo minuters marginal.
Och tvärt om på vägen tillbaka.
08:00: Snabb genomgång på jobbet.
10:00: Börja jobba, sälja, vandra.
17:00: Dagen slut och dags för pappersarbete.
19:15: Hemma igen.
Om det inte varit för den otroligt härliga personalen och jobbet som faktiskt kan vara kul, skulle jag överväga andra möjligheter. Jag älskar att åka till en annan stad, träffa människor, skratta, disskutera gemensamma intressen osv. Det får mig lycklig. Men så sätter man sig på tåget och känner hur all energi bara rinner ur kroppen. Sitter nu hemma efter en resa. Har ont i fötterna, är trött, svettig, hungrig och känner att minsta felsteg kommer få mig att gråta av trötthet. Räcker med att jag glömmer ge katten mat eller ser ett felplacerat klädesplagg. Jag behöver nog ett lyckopiller...
Jag börjar nog bli bloggaktiv igen
"You break everything you touch"
Detta är ett inlägg bara tillägnat karaktären Robert "Bobby" Singer från TV-serien Supernatural. Ni som inte sett senaste avsnittet(7.10) bör veta att video är stor spoiler. Även detta inlägg. Fast det är inte lika stort, då är jag mer mystisk....;)
Jag vet att jag är manisk till denna serie. Jag vet att jag är galen och känslosam runt detta ämne. Men detta är min blogg så jag bestämmer faktiskt vad jag vill skriva och ingen annan. Så nu tillåter jag mig själv att vara löjligt fan som gråter och ägnar en karaktär till min blogg! Så här är mitt inlägg:
Att sitta uppe gör mig tankespridd
Innan jag börjar berätta min spännande historia (not) så vill jag bara säga tack till kommentaren på mitt senaste inlägg (som inte är detta). Jag tycker alltid att mina inlägg kan vara tråkiga, deprimerande eller totalt ointressanta för resten av världen. Men det är kul att det faktiskt finns människor som vill läsa och ta del av vad det är jag har att säga/skriva. Tack till er! :)
Ja, så nu när klockan är så mycket som den är på natten så börjar man tänka. Vad jag tänker på är en historia, men det får mig att sitta framför datorn och blogga. Denna vecka har faktiskt gått väldigt bra än så länge. Jag har lyckats ta körkort! Helt underbart! Imorgon ska jag faktiskt ta en tur och åka för första gången helt själv. Känns väldigt läskigt, men någon gång måste jag ju göra det. Kanske tar mig till willys... eller ICA kvantum då jag slipper den jobbiga cirkulationen bredvid willys där alla åker under rusningstrafik... Får se vad som händer.
Var på anställningsintervju igår. De var mycket trevliga mot mig på Global Expansion och hoppas verkligen jag går vidare till en andra intervju. Dock tror jag de hittar andra de väljer före mig då jag dök upp i munkjacka och ytters lite smink medan det inte fanns en där som inte hade kostym. Kände mig lite "bonnig" vilket var dumt om jag givit ett sådant intryck. Jag tror fortfarande jag skulle passa till jobbet. Så vi hoppas hoppas hoppas och håller alla tre tummar!
Egentligen hade jag inte så mycket mer att säga. Så jag lägger in en lång bild som är natthumor för Supernatural-fans. Destiel forever in my heart<3 Har svårt att se säsong 7 nu när Castiel inte får vara med :( Godnatt folket! <3
Tydligen vill inte bloggen dela upp inläggen i nya stycken längre. Hände i början då jag trodde det var på grund av min gammla dator... men, men, hemskt ledsen och hoppas ni kunde läsa ändå :)
