Kostym är tråkit, som ett gömställe
Idag på tåget under min hemresa från jobbet såg jag en kille sitta snett bakom mig på motsatta sida ...(jobbig mening?) I alla fall. Det var bara en tanke vad som slog mig, vad han hade på sig. För det är väl det första vi tänker, omedvetet som medvetet, vad en människa har på sig. Jag måste höja mitt glas till denna okända, manliga främling. Låt mig berätta vad han hade på sig:
- Stövlar i skinn
- Svarta läderbyxor med skitsnygg design
- Och framför allt: Kort, svart kavaj med pälskrage. Liksom sånna som svartvita på kunga-kläder. Bara helsvart.
- Vadå homosexuell?
Det där sista var ett skämt. Hoppas verkligen ni förstod det. Jag skulle aldrig se ner på någon på grund av sexualitet.
Jag har aldrig träffat denna människa tidigare, ändå avgudar jag honom. Och jag vet inte ens hans namn. Jag är inte en hejare på mode, men bara vissa passar så bra i sådan stil som hans. Stor tumme upp!
Detta är vad jag tänker och sedan ser min spegelbild i fönstret då det är helt mörkt utanför tåget. Där sitter jag i mina svarta jeans, blå skjorta och svart kavaj. Jag har hela tiden skritit att jag har ett jobb där jag får gå med kostym till. Men varför? Kostymer visar kanske attityd, IQ, självsäkerhet och framgång. Men alla människor vill synas till det. Jag var bara ett grässtrå på grannens gräsmatta medan han var maskrosen. Han stack ut. Vissa skulle kalla honom knäpp i ogräs. Men jag har alltid sett maskroser som en blomma. En mycket vacker blomma.
....Ja jag är naken på bilden o.O... kanske
Kommentarer
Trackback
