Ett ansikte som inte ser igenom mig

Poor man wanna be rich, rich man wanna be king and a king an't satisfied till he rules everything
 

Igår hade jag nog den mest awesome kväll med min bästa vännina någonsin! Åtminstone en av våra awesome kvällar skapades igår. Vi började tidigt, runt fyra. Träffades, tog en glass i museéparken, och tjöta. Tog oss hem till Julia, såg på filmen "En Dag" med sushi och god efterrätt. Vi bestämde oss för att gå ut för ett glas eller två och så blev det. Vi träffade massor av trevligt folk och nu kommer jag till poängen i detta inlägg. Jag ber om ursäkt i förväg om jag låter bitter, dum i huvudet, arg eller barnslig. Men vi träffade två killar vid baren som båda hade varsin bandtröja, varav en hade Bruce Springsteen, med "Born in the USA"-omslaget. Jag, som det Bruce-fan jag är, blev genast imponerad. Så både jag och Julia pratade lite med honom, diskuterade låtarna, Bossen osv. Hans kompis, som troligtvis verkade avis, eller kände sig utanför, kallade mig för billig "Wanna Be".
...
Vem F*N tror han att han är? Jag blir så ledsen på folk som tror att jag säger saker bara för att imponera på dem, eller visa att jag är bättre, eller vad man nu kan uttrycka det som. Jag sa att jag gillade Three Days Grace och Rise Against. Genast blev jag den flickan som föll för "gitarr-onanerare". Nu berättade jag att jag hade vinyl-plattan som var samma tryck som på killens tröja och istället för att höra en kommentar som "Coolt", eller vad som helst, så får jag "Wanna Be". "Wanna Be"-vadå, exakt? Groupie? Bruce Springsteen är musik för kropp och själ. Det är hans musik som får mig på fötter, som peppar mig till en stor tillställning eller bara ligger som bakgrundsmusik när jag myser i soffan. Så på vilka grunder ger det en främling jag inte känner, rätt att säga att jag egentligen inte gillar hans musik? Ser jag inte ut att vara ett fan? Hur ser ett fan ut? Ska jag gå runt i min bandtröja 24/7, lyssna på honom i en bergsprängare på axeln och skrika "Jag älskar Bruce!!"..... Möjligtvis om jag ska till hans konsert...
 
Det är tråkigt att vara tjej i 20 års åldern och inte bli hörd eller trodd på när man berättar om sin musik-smak som är "rock" från 70-talet. Skärp er, människor därute!
Sådär. Nu har jag fått skrivit av mig lite. Hoppas mina ord gav lite insikt i era dömmande tankar och funderingar. Puss och kram på er!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0