Mannen som jag brukade känna
Du försvann ur bilden, valde att vara ensam. Hur ensam du blev egentligen vet jag inte. Det var ditt val, och du verkade må bra av det. Så jag har aldrig dömt dig. Aldrig varit arg. Dock har jag saknat dig och önskat du kunde varit större del av mitt, våra liv.
Då och då har jag funderat på hur det skulle vara att ses igen. Efter all denna tid som vi inte träffats eller ens hört av oss så kan jag inte låta bli att ha en bild i huvudet. Hur vi ses, pratar om tiden som gått, hur det är med dig nu, om du någonsin tänkt tillbaka.
Det finns så mycket som jag skulle vilja säga, men samtidigt kan jag inte hitta ett enda ord. Stört, eller hur?
Och så sågs vi igår, och jag kommer inte ihåg ett djävla skit. Kommer ihåg att vi kramade om varandra och tror du frågade hur det var med mig. Sedan är det svart i minnet.
Ironiskt.
Kommentarer
Trackback
