Ensam Soldat

Du försvann ur bilden, valde att vara ensam. Hur ensam du blev egentligen vet jag inte. Det var ditt val, och du verkade må bra av det. Så jag har aldrig dömt dig. Aldrig varit arg. Dock har jag saknat dig och önskat du kunde varit större del av mitt, våra liv.

Då och då har jag funderat på hur det skulle vara att ses igen. Efter all denna tid som vi inte träffats eller ens hört av oss så kan jag inte låta bli att ha en bild i huvudet. Hur vi ses, pratar om tiden som gått, hur det är med dig nu, om du någonsin tänkt tillbaka.

Det finns så mycket som jag skulle vilja säga, men samtidigt kan jag inte hitta ett enda ord. Stört, eller hur?

Och så sågs vi igår, och jag kommer inte ihåg ett djävla skit. Kommer ihåg att vi kramade om varandra och tror du frågade hur det var med mig. Sedan är det svart i minnet.

Ironiskt.

Man vet att det varit en bra kväll när man vaknar upp och...

• Inser att man inte är hemma (menar hos en kompis >.<)
• Har sovit grymt obekvämt för man tydligen bara fallit ihop på golvet. Ibland luftmadrass emellan.
• Har skavsår på hälen med intorkat blod.
• Sovit 4 timmar, MAX
• Känner sig febrig i hela kroppen, fastän man inte är sjuk.
• Det står en tom Bag-In-Box plus en lika tom Vodka-flaska på bordet.

Detta är väl fem punkter av så mycket mer som är bevis på en bra kväll. Det läskigaste är väl att jag vet att jag drukit i alla fall lika mycket som de andra. Även blir jag en av dem med minst minnesluckor. Antingen fick jag ut mer ur kroppen, eller så börjar jag nog bara bli van. Vad fan har hänt med mig?

Men i alla fall. Tack för en helt underbar och awesome kväll tjejor! Och det är precis som vi i tårar sa till varandra (innan utgång!): "Jag älskar deej!!"

Pinsamt.

Älskar denna låt som kan symbolisera hur naiv jag kan vara, men hur ni alla har en plats i mitt hjärta<3 Att det är Buffy-klipp är bara för min nostalgiska sida kickade in

Det är sommar och solen sticker fram. Eller sommar kanske är fel ord, vår är väl mer passande. Men det blir ljusare ute och människor tar sig ut för att träffa andra och det flyger vårkänslor överallt. Vi har ljusa kläder med pastellfärger, man ska lyssna på "peppande"-musik, om ni förstår vad jag menar?

I dagens samhälle, inte bara för att det blir vår, men också för att det är ett nuvarandra mode, så klär vi på oss med färgglada kläder, hoppar upp och ner till glad musik och vi ler, ler, ler.

Detta är givetvis en stor bild, alla är inte så, vi är ju olika hela bunten. Men ni får ut det viktiga ur texten i alla fall?

Jag har alltid varit den som ler, skrattar, ibland till och med istället för att prata. Men när jag är hemma så har den energin i mungiporna försvunnit och jag är "normal" igen. Jag är den typen (kanske den enda?) som klamrar sig fast vid dåliga minnen. Jag använder de alla till ursäkter för varför jag beter mig som jag gör i vissa stunder. Några gånger tror jag på det också. Men hur jag ibland helt kan vända om och fräsa åt människor, eller dricka, eller springa ifrån problem. Listan kan bli lång.

Men jag mår bra. Jag har ett bra jobb, två till och med. Jag är utflyttad och mår bra av att vara självständig. Träffar folk, tar hand om mig själv, ska iväg som Au Pair!

Så imorse gjorde jag något som jag sällan eller aldrig gjort tidigare. Jag såg mig i spegeln och tvingade fram ett leende. Bara för att se hur jag såg ut. Jag kan med gott samvete säga att jag såg bra ut, vacker. För våra ansikten var inte skapta för att gömma de i sura miner. Det är populärt att le och när jag gjorde det bubblade det inom mig och jag mådde bra.

Så le människor! Precis som att ni menade det!

-Anton Karlsson

Tack! I början, när jag startade min blogg sa jag att jag skulle ändra på mig. Att min förra blogg hade blivit för deprimerande och tråkig. Att denna nu skulle bli mer positiv. Jag tycker jag lyckats bra, och ibland har jag väldigt onödiga inlägg framme, som vad jag köpt för jacka eller ätit för glass. Men vet ni en sak? Min blogg är svart.

Svart, svart, svart, svart

Jag har märkt hur jag fortfarande skriver lite mörkare inlägg än jag borde. Om fyllor, baksmällor, skiljsmässor, bråk, saknader... Ja, ibland till och med Sex (undertonat ofc).

Men jag skulle aldrig måla om min blogg till vit, rosa, blå och andra pastellfärger, för det skulle inte vara min blogg. Jag skriver om mitt liv och mitt liv är inte alltid rosor och regnbågar. Jag anser själv att jag kan ha en sötare syn på det sura, för det finns en bitter, ironi mellan mina rader. Eller bara en udda komentar in emellan. Sett dem?

Men även om jag skriver om de lite surare delarna har jag även med inlägg som en vanlig vardag eller hur jag ibland kontaktar en gammal vän. Varför denna kontrasten? Jag skriver ju om livet.

Vet inte riktigt hur djupt budskapet är i detta inlägg. Kanske har jag min PMS nu eller något...

Men jag tror det mestadels handlar om att, inte bara skriva som jag känner, utan även få er att känna er lika. Inte ensamma, precis som vi alla gör ibland, med alla rätt. Jag gör det grymt mycket i stora mängder, men håller fast vi stunderna som gör mig lycklig och tänker väldigt mycket.... Kanske däravdetta inlägg?

Pratar bara massa strunt och måste sluta nu innan detta raderas.

Godnatt, Glad Påsk och trevlig fortsatt vecka!

Yay :)

Jag var lite tveksam på om jag skulle lägga detta inlägg i "Metaforiska tunnlar" eller bara "Ett Äpplepajs-liv". För det inlägget kommer handla om är mycket undertexter, men också en helt vanlig fredag.

Igår var det... unikt. Jag hade jättetrevligt med släkten och fick höra många historier komma fram, vissa värre än andra. Fick mig en sup och X antal glas. Kände för att dra ut och fick med mig underbara Maria. Jag vet att vi drack mer. Träffade sedan fler goa pojkar och spenderade kvällen med mer dricka och skratt. Beslutade oss tillsist att dra vidare och har ett vagt minne av att jag drog i Maria lite för mycket, så ber om ursäkt för detta.

Vi tog oss lite vacklande genom stadens gator och torg. Det gick bra tills jag kom till min destionation. Jag var då ensam och dörren gick inte upp. Lägenhetshus som låser sig själva efter 20:00. Min mobil fungerar inte, slut på pengar och sedan dör den. Ser att ljuset är tänt dit jag ska och försöker kasta småsten. Men mina händer är frusna och blodet är fyllt med alkohol så det var ett helvete att pricka rätt, och tror inte jag lyckades. Ropade så högt jag kunde i säkert 20 minuter. Har ingen aning egentligen, tidsuppfattning, ni vet. Men blir sedan upptäckt och får den hjälp jag behöver. Träffade Karro när jag stog och skrek halsen av mig. Detta är nog ett av de pinsamma stunderna som man ser tydligare dagen efter. Skämms ögonen ur mig och hoppas jag är mer förberedd med mobil eller liknande nästa gång. Största ursäkten går till Grannarna som blev oskyldigt drabbade.

Morgonen därpå blev det film, popcorn och sedan till och med pizza. Helt slut och ska nu snart se på lite mer film, denna gången The Vow, hoppas den är i bra kvalite.

Tack och hej för mig. Yay :)