Ensam Soldat

Det är sommar och solen sticker fram. Eller sommar kanske är fel ord, vår är väl mer passande. Men det blir ljusare ute och människor tar sig ut för att träffa andra och det flyger vårkänslor överallt. Vi har ljusa kläder med pastellfärger, man ska lyssna på "peppande"-musik, om ni förstår vad jag menar?

I dagens samhälle, inte bara för att det blir vår, men också för att det är ett nuvarandra mode, så klär vi på oss med färgglada kläder, hoppar upp och ner till glad musik och vi ler, ler, ler.

Detta är givetvis en stor bild, alla är inte så, vi är ju olika hela bunten. Men ni får ut det viktiga ur texten i alla fall?

Jag har alltid varit den som ler, skrattar, ibland till och med istället för att prata. Men när jag är hemma så har den energin i mungiporna försvunnit och jag är "normal" igen. Jag är den typen (kanske den enda?) som klamrar sig fast vid dåliga minnen. Jag använder de alla till ursäkter för varför jag beter mig som jag gör i vissa stunder. Några gånger tror jag på det också. Men hur jag ibland helt kan vända om och fräsa åt människor, eller dricka, eller springa ifrån problem. Listan kan bli lång.

Men jag mår bra. Jag har ett bra jobb, två till och med. Jag är utflyttad och mår bra av att vara självständig. Träffar folk, tar hand om mig själv, ska iväg som Au Pair!

Så imorse gjorde jag något som jag sällan eller aldrig gjort tidigare. Jag såg mig i spegeln och tvingade fram ett leende. Bara för att se hur jag såg ut. Jag kan med gott samvete säga att jag såg bra ut, vacker. För våra ansikten var inte skapta för att gömma de i sura miner. Det är populärt att le och när jag gjorde det bubblade det inom mig och jag mådde bra.

Så le människor! Precis som att ni menade det!