Det mest religösa inlägg jag skrivit
Detta är inte djupt, "emo", deprimerande eller vad f*n det kallas nu för tiden. Detta är en metafor.
Den här världen är Pablo Diablos värld. Allt som händer i denna värld är orsakat med Pablo Diablo. Och idag sa jag något jag aldrig trodde jag skulle säga. Jag sa: Pablo Diablo, dra åt helvete.
Jag tror inte på spöken, men det finns ett under min säng. Sömnbrist är en av effekterna och jag drömmer drömmar jag inte borde ha i huvudet. Jag ska få tag i dig Pablo, på något sätt. Jag ska röra om i ditt huvud. Jag ska pumpa döden i dig och jag ska krossa dig långamt.
Men ändå sitter jag här ensam och du borde aldrig lämna mig. Vart fan är du, Pablo? Du vet att jag behöver dig och inte släpper taget. Du sa att du aldrig skulle lämna mig. Vart är Pablo? Skicka mig en man från Argentina och gör mig till den lyckligaste kvinnan i världen.
Om jag bara kunde slappna av i denna förvirring. Om jag kunde bli naiv igen.
